Första två veckorna

Nu har jag gått två veckor i skolan. (bara två veckor?!)
- Jag slutar inte att förvånas över hur snabbt man anpassar sig.

Det känns både som om jag aldrig har gjort annat än att pendla till trollhättan och gå på föreläsningar, vara med på nollningsaktiviteter och träffa nya människor varje dag, samtidigt som det känns som om det var igår vi började. Som om det var igår vi träffades i en sal liknande en idrottshall, och fick göra en fyra-hörns-övning och hälsa på tusen olika människor.

Imorgon är det dags för första tentamensövningen i kommunikation. Halva klassen gjorde det i fredags och tydligen så ska vi bygga torn av sugrör och sedan sätta ihop en teater och visa för klassen.

Att bygga torn av sugrör känns lite som något jag skulle kunna tycka är kul, att spela teater inför klassen känns som något jag inte känner mig ett dugg bekväm med. Vi får väl se hur det går..

På fredag är det dags för första duggan, som är en liten tenta.
Duggan är i kommunikation som är ett otroligt brett ämne med varken rätt eller fel. Ingenting finns vetenskapligt bevisat utan det är helt enkelt bara folk som har suttit i knapat ihop diverse teorier som har låtit vettiga nog att föra vidare.
Känns med andra ord inte som det kommer bli en speciellt svår dugga då man säkerligen kommer kunna ordbajsa en hel del för att samla poäng, men vad vet jag?
Vanligt vett och etikett och naturlig social förmåga känns det som man kommer långt med när det handlar om kurs i kommunikation.

Nästa vecka sätter vi igång med juridik, och då känns det som allt kommer börja lite mer på riktigt.
Juridik är ett betydligt mycket tyngre ämne än kommunikation, man kommer vara tvungen att lära sig saker på riktigt, prenta in fakta i huvudet och hoppas på att det stannar kvar där.
Ska iallafall bli kul!

Under de här första två veckorna har det inte bara varit föreläsningar, utan även inslussning.
Inslussningen har bestått av diverse aktiviteter förlagda på kvällar och helgen.
Några av aktiviteterna har varit såpafotboll (spela fotboll på en stor presenning full med vatten och såpa.. - ni förstår ju själva), rephebran (gå runt i trollhättan, ca 90 pers var vi, och hålla i ett tjockt rep), flottrace (vi byggde en flotte och paddlade i älven), fotbollsturnering och slutligen slussbal i lördags.

Vårt utskott, västeko, kom fyra på fotbollsturneringen och trea på flottracet. Vi vann dessutom kreativitetspriset på flotten. Sjukt snygg var den!
Annars var utdelningen inte speciellt stor för vårt utskott, men kul har det varit iallafall och man har lärt känna människor man knappt ens hade kollat åt på stan.

Nu var egentligen min tanke att jag skulle pluggat, men så hamnade jag här istället och skrev världens längsta och mest ointressanta inlägg. Jag hoppas ni har överseende med att jag behövde ta en liten paus från pluggande och utsatte er därför mer det här..

So long!

Vem har sagt att man inte får sakna?

En fråga som plötsligt, och utan förvarning, dök upp i mitt huvud har fått det hela att kännas något mer vemodigt. 
Jag har en längre tid lyckats undvika den frågan, trängt bort den när den har dykt upp eller sprungit ifrån den när den har kommit ikapp. 

Frågan lyder följande: Varför ska man lämna något som är bra, som man trivs med och som fungerar bra med vardagen?

Jag har inte velat tänka på att tiden snart är slut. Att jag nu ska, efter 2,5 år, lämna min fantastiska arbetsplats, lämna tryggheten och fantastiska kollegor. 

Jag hade kunnat vara kvar men jag har själv valt att lämna, att bygga vidare på mitt liv. Det beslutet har hela tiden känts helt rätt, och det gör det fortfarande, men samtidigt lyckas jag inte hålla borta känslorna som spökar inom mig.

Chefen kallade mig modig när jag fick avslutningsblomman. 
Kanske att jag är modig, men just nu känner jag mig som den minsta människan på jorden.

Jag måste få gräma mig lite, fundera på om jag verkligen har gjort rätt val. Även om jag innerst inne vet att det är helt rätt för mig att gå vidare, att vända blad och starta ett nytt kapitel i mitt liv. 

På måndag när uppropet är avklarat och nollningen sätts igång kommer de spökande känslorna förmodligen att ha dragit sig tillbaka. 
Fram till dess får jag försöka tänka på hur fantastiskt kul det ska bli att börja plugga, att läsa till mäklarekonom och få en utbildning, en trygghet att luta sig tillbaka på om tre år, och på allt roligt som kommer att hända under studietiden. 

Men trots allt så är det ett faktum att jag kommer sakna mina kollegor och alla goa barn på Glasbergsskolan. Det kommer jag inte att kunna göra något åt.

Men vem har sagt att man inte får sakna? 

Vindögd

Jag är så trött så ögonen går i kors, men jag måste, måste, måste få lite mer matte gjort. 

Jocke är i Tyskland så jag sitter här o myser i hans tröja och tycker lite synd om mig själv för att jag är ensam hemma och måste räkna matte.

Tur jag har katten!

Imorgon är en roligare dag!

1. Jocke kommer hem

2. Jag ska äntligen till frisören och få gjort något med mitt förskräckliga svall

3. Jag slutar jobbet klockan tre

Minus: Jag måste få gjort en hel del matte imorgon också.. Jag längtar tills det är över!

Fast forward!

Nu är verkligheten igång igen, efter att ha vart julledig i två veckor och sedan hemma med streptokocker i halsen i en vecka, känns det nu rätt tungt att gå upp på morgonen.
Snart är  dock första arbetsveckan gjord, sedan är det en vecka till som förhoppningsvis också ska gå fort, och sedan endast två dagar innan det är dags för två veckors ledighet igen.
De två veckorna kommer att spenderas på kap verde-öarna. Det ska bli fantastisk skönt.

All heder åt snö och kyla, jag älskar det, men det är omöjligt att sticka under stolen att det ska bli fantastiskt skönt med värme och sol!

Så, snälla spola fram tiden lite så jag kan få åka nu! Jag behöver lite ledighet. hehehehe.

Ge mig sol och värme!

dagar kvar till SOL