En fråga som plötsligt, och utan förvarning, dök upp i mitt huvud har fått det hela att kännas något mer vemodigt.
Jag har en längre tid lyckats undvika den frågan, trängt bort den när den har dykt upp eller sprungit ifrån den när den har kommit ikapp.
Frågan lyder följande: Varför ska man lämna något som är bra, som man trivs med och som fungerar bra med vardagen?
Jag har inte velat tänka på att tiden snart är slut. Att jag nu ska, efter 2,5 år, lämna min fantastiska arbetsplats, lämna tryggheten och fantastiska kollegor.
Jag hade kunnat vara kvar men jag har själv valt att lämna, att bygga vidare på mitt liv. Det beslutet har hela tiden känts helt rätt, och det gör det fortfarande, men samtidigt lyckas jag inte hålla borta känslorna som spökar inom mig.
Chefen kallade mig modig när jag fick avslutningsblomman.
Kanske att jag är modig, men just nu känner jag mig som den minsta människan på jorden.
Jag måste få gräma mig lite, fundera på om jag verkligen har gjort rätt val. Även om jag innerst inne vet att det är helt rätt för mig att gå vidare, att vända blad och starta ett nytt kapitel i mitt liv.
På måndag när uppropet är avklarat och nollningen sätts igång kommer de spökande känslorna förmodligen att ha dragit sig tillbaka.
Fram till dess får jag försöka tänka på hur fantastiskt kul det ska bli att börja plugga, att läsa till mäklarekonom och få en utbildning, en trygghet att luta sig tillbaka på om tre år, och på allt roligt som kommer att hända under studietiden.
Men trots allt så är det ett faktum att jag kommer sakna mina kollegor och alla goa barn på Glasbergsskolan. Det kommer jag inte att kunna göra något åt.
Men vem har sagt att man inte får sakna?
