Jag har hittat tjusningen i att läsa böcker igen. Äntligen! Genom att läsa slipper man verkligheten ett tag. Du träder in i en helt annan värld, en värld som inte tillhör dig, en värld som du inte behöver bry dig ett smack om. Du kan stå och titta på vid sidan om, du behöver inte ens ingripa om någon så skulle bli våldtagen eller mördad. Du kan inte ingripa, för den världen finns inte egentligen.
Mest tycker jag om att läsa böcker där folk mår dåligt och råkar illa ut. Är jag en kall människa då? Ett svin som tycker om när andra råkar illa ut?
Ångesten kommer krypande. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre. Blir skrämd utav alla frågor jag måste ha svar på. Jag letar djupt inne i min hjärna men det spelar ingen roll för jag hittar ändå inga svar, inte mer än att jag vet inte.
Jag står och kollar på vad det är som händer i världen, förmår mig inte att ta steget ut. Jag vågar inte. Är rädd att någon ska lyckas se igenom mig, se vem jag är under skalet av alla högljudda skratt och sånger. Se vem den riktiga anneli är.
Jag vänder ryggen mot dom som egentligen vill mig väl, men som jag vet hade tagit avstånd från mig om jag hade sagt något.
"hade jag inte känt någon som du innan vet jag inte hur jag hade reagerat när du berättade det för mig.."
Tänker du ofta på det som jag berättade mitt i det värsta ruset? kommer vårt systraskap att försöras nu? Jag har ditt blod i mig.
En enorm saknad som jag vet alltid kommer att finnas där. Gör jag något åt den vet jag att det kommer göra mer ont och det är inte värt det.
Minnena finns kvar. Både bra och dåliga. Oftast försöker jag tänka på de dåliga eftersom det dämpar saknaden en aning.
tja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar