Medan jag funderar lite till på det kan jag passa på att tacka er som faktiskt höll tummarna i lördags och även tillägga att jag höll mitt löfte. Vi vann seriepremiären. Vilken känsla!
En blandning av att må illa, vara sjukt trött och en känsla av att vilja uträtta underverk infinner sig inom mig. En blandning av att må bra och dåligt. Vad svarar man då om någon frågan hur man mår? "Bra och dåligt"?
Just nu ser jag faktiskt fruktansvärt mycket fram emot kvällspromenaden med Hanne. Har en del idéer och funderingar jag känner att jag skulle behöva bolla lite med någon. Det finns faktiskt ingen bättre än Hanne i dom lägena. My bloodsister, for real!
Förmodligen så oroar jag mig bara i onödan. Det är min stil. Jag känner att jag börjar få ett hum om hur jag fungerar nu. Det förekommer alltså inte lika ofta att jag blir förvånad över hur jag agerar i vissa situationer, även om det fortfarande förekommer lite då och då.
Nu när jag börjar förstå, borde det då inte vara läge att börja förändra.. Kanske är det det jag gör. Jag vet inte hur många gånger jag har tagit upp mobilen, klickat mig in till meddelanden - skriv nytt. Väl framme i den tomma rutan tar jag mig i kragen och kastar mobilen sju meter bort. Ler lite för mig själv och känner mig duktig.
Det är nästan så att jag överväger att lämna den hemma när jag åker till träningen. Jag kommer förmodligen överväga detta mycket noggrant, skriva upp för- och nackdelar för att sedan ta beslutet sekunden innan jag måste åka att ta med den ifall någonting händer.. Vilket bara kommer vara en mycket dålig ursäkt för att ta med den så att jag inte missar något. Och så ska jag faktiskt ringa Hanne på väg hem också. Den måste alltså helt enkelt med.. Tror jag. hm.
"I fake a smile so he wont see"
Tja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar