Jag skrev ett ganska långt inlägg, men tog bort allting innan jag skulle publicera det och tänkte något i stil med att det ändå inte var någon som skulle förstå någonting av det som stod. Fast efter att jag hade tagit bort allt slog det mig att det är ju faktiskt lite av det stuket jag kör på min blogg. Skriver så jag knappt själv förstår när jag läser igenom några dagar senare. Men säg, är det inte lite det som är tjusningen med en blogg som heter my life? Som jag har nämnt tidigare så skriver jag ju varken om politik eller världsproblem. Allting handlar om mig och mitt liv, my life. Och hur mycket förstår man egentligen av det som händer i livet, hur mycket är det inte som passerar framför ögonen medan man står helt oförstående och tittar på? Jag vet inte hur många gånger jag har försökt analysera och sätta ord på alla känslor som flyttar in och ut i magen, fast varje gång slutar det med att jag fortfarande inte fattar någonting. Och så även denna gången.
I should know who I am by now. I walk, the record stands somehow. I don't have to make this mistake and I don't have to stay this way... If only I would wake.
The walk has all been cleared by now. I remember the sound of your November downtown, I remember the truth. I could've lost myself in rough blue waters.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar