Jag tänker på de personer jag har förlorat. På de vänner jag inte längre har kvar, och de vänner jag håller på att glida ifrån.
Jag tänker på min morfar. Jag saknar honom mer än jag någonsin kunde föreställa mig att jag kunde sakna någon. Det gör ont.
Jag tänker på Hanne, hur mycket jag saknar att ha henne nära. My beloved little sister!
Det var inte så här jag ville att det skulle bli, och jag tänker verkligen inte sitta och titta på när allting faller mig ur händerna. Vad hände med den envisa och viljestarka delen av mig? Dog den? Isåfall är det dags att påbörja återupplivningsarbetet nu.
Klockan har ringt: Jag måste bryta mina dåliga vanor, ta tag i saker.
Kort och gott; Sluta vara sån jävla slacker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar