Min kropp är inte gjord för att idrotta. Jag har insett det nu, och börjar förmodligen närma mig sista kapitlet i boken. Det här funkar inte. Jag var så lycklig när halsen blev bra, när det inte fanns någonting som kunde hindra mig längre. in my ass. Inte en kroppsdel verkar fungera som den ska, o det gör mig jävligt bitter. Jag har så länge fantiserat om den dan då jag kan köra hundra utan att ha ont eller vara nära att dö i ett hostanfall. Men min kropp sviker mig, och jag har inte en aning om vad jag ska göra åt det. Jag vill inte ge upp, för jag älskar det jag håller på med. Det gör mig så jävla ledsen.
--
Jag gör mig upptagen med flit, vill inte komma för nära innan det är dags. Ni är mina, fast just nu bara på avstånd. Det är ni och så är det jag, och jag tänker vänta tills det kan vara vi. Då kan vi lära känna varandra på riktigt. Dela allting så som det är meningen att vi ska göra. Jag hatar det, och varje gång det kommer på tal vill jag bara skrika. Jag tror inte att ni kommer förstå annars. Fast jag vet inte om jag vill att ni ska förstå.. Inte just nu iallafall.. Det är en jävligt lång tid att hålla det vid liv.
--
Jag knöt ihop en annars ganska död och inte så kul dag med Markus Krunegård, vilket gjorde att jag kommer minnas den här dagen som en av dom bästa. Markus Krunegård räddade min dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar