Ibland är det inte alls speciellt kul att bo själv. Nu är det inte kul. Just nu känns det bara fruktansvärt ensamt. Varenda litet ljud i lägenheten skär i öronen. Det är tillfällen som det här som gör att jag saknar det som en gång var. Tårarna brände bakom ögonlocken förut. Var det av saknad eller av misslyckande? Ibland ångrar jag mig så mycket, undrar hur det hade varit om jag inte hade envisats med att jag var någon annan. Nu har jag inte en aning om vem eller vad jag är. Jag gjorde min grund att stå på till en skör lina som jag försöker balansera på nu. En ynka vindpust gör att jag faller.
Det är för sent att ångra, det är för sent att sakna!
tja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar