Sitter som helt paralyserad och försöker tränga det ur huvudet. Jag vill inte prata om det och än mindre tänka på det, men ändå är det det som tar störst plats i mitt huvud.
Ingenting är roligt längre. Jag finner ingen glädje i det jag gör, har ingen aptit.. känner att jag faller tillbaka. Helst hade jag bara velat ställa mig upp och skrika tills rösten försvann. Jag vill ha någon här, men jag vet inte vem. Allting faller samman.
Begravning imorgon. Jag är inte upplagd för det nu.
Tja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar