Fegblom

som så många andra gånger förr så försöker vi lösa mysteriet om varför jag är som jag är. vi är överrens om att det i grund och botten handlar om att jag är feg. en feg liten jävla skit.
jag hatar att såra folk, och försöker därför undvika det, vilket jag ofta misslyckas totalt med. istället för att ta tag i problemen låter jag det mer än gärna rinna ut i sanden. springer och gömmer mig bakom ett hörn och hoppas att ingen ska hitta mig förrän det är över. leker jag inte kurragömma beter jag mig ofta som ett svin, genom att vara en grinig och ganska tyken jävel, och hoppas att personen i fråga ska tröttna på mig och ta saken i egna händer och be mig att dra åt helvete. jag måste även understryka att jag gör detta omedvetet. det är först när det hela är över och jag tänker tillbaka på det som jag kan se hur dåligt jag hanterar situationen. och jag vet iallafall att jag själv hade blivit mer sårad om jag blev ignorerad tills jag inte hade något annat val än att ge upp, än om jag fick ett "jag vill inte mer" rakt i ansiktet.
jag vet inte hur många gånger jag har försökt ändra på mig, för jag vet ju faktiskt att jag gör fel. men på något sätt går det inte. det är nästan som om jag försvinner för ett tag och låter kroppen göra precis som den vill, och när den är klar kommer jag tillbaka och ser vad den har ställt till med. okej, det där lät fruktansvärt töntigt.. fast sen är jag inte så cool heller..
även denna gången kan jag inte dra någon annan slutsats än att jag är feg. Anneli Fegblom.

--

Idag fick min navel nog. Den stötte bort min piercing. Fy. Den liksom bara lossnade. Huden pajade. Jag blev lite ledsen, för det var faktiskt en present. Nu kommer jag få ett fult ärr, så jag måste nog göra om den så fort det har läkt, så att ärret inte syns lika mycket. Så får det bli.

Nu ska jag uppfinna en hals- och näskliare, för att vara så här förkyld gör mig galen. Spritt språngande galen!