Efter en hel uppvärmning med en fejkad "handen-gör-inte-alls-ont-o-jag-hade-lätt-kunnat-spela"-min kände jag att coach hade gjort ett ganska bra val med att låta mig sitta på bänken. Även om det alltid är otroligt bittert..
Efter att ha sprungit på Johan, en gammal tränare från Backadalen, och han hade tryckt på handen lite grann och träffat precis rätt punkt så det sipprade fram en och annan tår i ögonvrån insåg jag att det var hög tid att kolla upp den. Jag tvingade därför med mamma, världens bästa mamma, till kungsbacka närakut där det gick ganska snabbt o smärtfritt tills jag kom in till doktorn. Han tryckte, drog och böjde, och även då försökte jag slingra mig ur hans grepp men lyckades hålla tårarna tillbaka. Även om det gick snabbt även inne hos doktorn var det allt annat än smärtfritt.
Diagnos: Antingen fraktur eller inflammation. Remiss till röntgen imorgon 08.00. Jag har bett till alla gudar, tejpat fast mina tummar i handflatorna, så jag inte råkar släppa greppet om dom när jag sover, och lovat att bli en bättre människa o skänka alla min tillhörigheter till röda korset och rädda barnen, om jag slipper en fraktur och gips.
Så, nu sitter jag här med handen lindad med bandage á la "jag är tio år och har precis vart hos skolsyster efter att ha stukat handen".. Känns lite löjligt.
Nu måste jag fortsätta be till Gud och hålla tummarna så att morgondagens röntgen visar en hel hand.
Oj. jag glömde förresten nämna att vi vann matchen mot södradal idag med 8-3. Sweet.
Som att någon skulle gått på den om "handen-känns-ingenting"-grejen!
SvaraRaderaRiktigt så naiv är inte ens jag!;-)