Cover my eyes

Alltså, jag har stött på den mest skrämmande känslan på länge. Jag vet inte om det är för att det är lite förbjudet (jag vet inte varför det egentligen skulle vara det men..) eller för att jag faktiskt håller på att få ett återfall. På något sätt känns det så himla bra, samtidigt som jag bara vill ge mig en fet smäll på käften för att jag ens tänker på det överhuvudtaget. Vi snackar liksom inte kärlek, men någonting. And that something makes me craaaazy! Äh, vad ska man göra egentligen? Finns det något annat än att bara acceptera o gilla läget liksom? Eller kanske blunda för allt och låtsas som det inte finns där?
Kanske har jag kommit till den graden av desperation så jag är villig att göra vad som helst..?
Fast nä, jag tror inte det.

Nu är det bara sex dagar kvar tills jag blir gipsfri!!!

HAPPY HAPPY JOY JOY!