Just nu känner jag att motivationen till allting är så gott som bortblåst. Jag orkar knappt le längre. Gjorde klart en skoluppgift för ett litet tag sen som jag har gått och haft ångest för hela veckan för jag inte visste hur jag skulle gå till väga för att göra den. Vanligtvis när jag äntligen har löst sånna uppgifter brukar det sprida sig en fruktansvärd glädje och lättnad inom mig, men idag hände ingenting. Kommer knappt ihåg att jag har gjort den, och orkar knappt bry mig att jag faktiskt har en uppgift mindre att göra innan studenten och friheten att göra vad jag vill.
Jag har ångest för hur min vardag ser ut, och för hur det kommer att se ut efter helgen. Jag vill inte göra det jag gör.
Jag har tappat motivationen helt och hållet till att kämpa det sista som är kvar i skolan, tappat motivationen till att åka till innebandyträningarna trots att det vanligtvis är det roligaste jag vet. Jag har tappat motivationen till att träffa folk, till att komma upp ur sängen på morgnarna
Jag vill att den här veckan ska gå långsamt, jag vill inte att det ska bli lördag.
Det spelar ingen roll hur lite jag vill eller hur mycket jag säger att jag inte vill, jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan ju inte gärna stoppa tiden, även om det just nu är min högsta önskan.
Ibland önskar jag att jag var den typen som pratade med folk när jag mår dåligt. Jag vill prata med någon, vill få stöd utav någon, men det finns ingen som riktigt har lyckats fånga det förtroendet hos mig än. Det är ingen som riktigt vet hur allting ligger till, och jag är för feg för att berätta det för någon. Tacka vet jag min blog där jag kan skriva exakt som jag känner utan att någon ändå förstår.
Frågan är om det här någonsin kommer att funka. Just nu vill jag bara gråta. Inte för att det skulle göra saken ett smack bättre och jag skulle inte få ut någonting alls av det, så jag låter gärna bli även om det är fruktansvärt svårt vissa gånger.
Man brukar ofta säga att "det är ändå inte någon som förstår mig", dumt sagt i många fall tror jag. Man kan dock aldrig känna eller förstå det nån annan känner, men du kan däremot förstå att personen känner si eller så, även om du aldrig kan veta hur den känner. (Det här lät konstigt, men jag förstår iaf hur och vad jag menar, och så är det väl ändå i de flesta andra inläggen också)
Den här gången går jag mot allt det jag just skrev, jag tror inte att det finns någon som kan förstå mig just nu. Jag klandrar er inte, jag får skylla mig själv eftersom jag aldrig har vågat berätta hur det faktiskt ligger till, hur stor plats mina känslor för det här tar.
Jag önskar jag vore annorlunda, jag önskar att jag inte var så rädd för att bli sviken och lämnad ensam med alla mina hemligheter hos någon annan. Då blir jag hellre ensam med alla mina hemligheter för mig själv.
Folk lämnar dig som fåglarna lämnar Sverige på vintern. De drar så fort de dyker upp motgångar, och då står du där uppriven med alla hemligheter liggandes utspridda runt omkring dig. Du får sedan kämpa med att samla ihop dom för att sedan sy ihop dig igen. Jag skulle inte fixa ett stygn till.
Det sägs att minnerna är det finaste man har. När jag tänker tillbaka i tiden finns det just nu ingenting alls värt att komma ihåg.
Jag vill sticka mig på en slända och sova i 100 år...
Jag ber faktiskt ursäkt för det här inlägget. Det är inget rop på hjälp, det är bara ett försök att bearbeta allt som händer runt omkring mig just nu.
tja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar