Lovley!

Det finns inte en del av min kropp som inte gör ont just nu.. (Förutom halsen för ovanlighetens skull..) Hård träning idag alltså.. Började med två timmars innebandyträning med laget i riktigt högt tempo. Frågan är om vi ens har haft så högt tempo på spelet på nån träning innan.. :) Riktigt kul var det iallafall. :)
När KP tillslut blåser i pipan jublar mina benhinnor och tror att dom ska få gå hem och sova. Men än är det inte dags, för då vill några intersport snubbar låna några utav oss för för att testa våra nya klubbor och se om Fat Pipe är någonting att ha, och för att se om dom vill ha dom i butik. När KP yttrade sig om detta erbjudande var jag alltså inte sen med att räcka upp handen. I mitt sällskap fick jag tur nog Sarah, Sani och Kajsa.. Trodde till en början att jag skulle bli ensam med dessa stora män..
Iallafall, matchen börjar.. Fyra mot fyra.. Tjejerna mot killarna.. O då kan jag ju passa på att tillägga att den minsta utav killarna var dubbelt så stor som den största utav oss tjejer.. På ett ungefär.. :D
Trodde aldrig att jag skulle orka springa en meter till, men så fel har jag nog aldrig haft i hela mitt liv innan.. Faktum är att jag tror att jag sprang mer under denna timmen än vad jag gjorde under de två timmarna med laget.. Kanske en liten överdrift här, men ni fattar poängen hoppas jag? :D

Det jag egentligen ville fått ut med det här inlägget var nog mest lite klagomål på att jag har så sjukt ont i min kropp. Mina benhinnor skriker, min rygg bultar, mina fötter värker och mina lungor spottar upp blod i takt med att jag hostar upp allt jag har i mig. Lovley! :D
Men jag är inte den som är den.. Imorgon är det nya tag.. :D

Tja!

right or wrong?

Det är precis det som gör mig lite skraj... som får mig att fundera på om det verkligen är så smart av mig...

Sitter som helt paralyserad... och jävligt förvånad... åt helvete med allt.

Jag måste bort

Egentligen finns det inget mer att säga, jag har gjort några tappra försök men aldrig riktigt lyckats få ut det jag vill.. Det jag har fått fram har bara varit fruktansvärt lamt och tafatt och inte alls så som jag egentligen har velat.
Att bli tagen för givet är piss.. Egentligen vill jag bara ställa mig upp och skrika, få någon att se att det faktiskt inte är så som det ser ut. Jag vill göra uppror, säga ifrån och ställa mig på mina egna ben. Varför jag inte gör någonting åt det är endast för att jag tror att det inte hade blivit några reaktioner.. Du hade inte brytt dig. Och att få svart på vitt att du faktiskt inte bryr dig hade varit så mycket värre än vad det redan är.
Jag måste bort..

Would you stay?

Tja.

En helt vanlig dag

Mysig dag med Hanne idag.. Efter allt mysandet fick jag lite smått panik och kände att jag var tvungen att röra lite på mig.. Eftersom vi inte hade någon träning idag var jag desperat efter en gympartner så jag ringde min syster.. Hon kunde dock inte joina mig eftersom hon skulle hålla i två pass själv på sportrehab.. Hon bjöd då istället in mig att joina dom. Mycket bra idé.. Efter en timmes styrka följt av en timme step var jag lagom svettig och redo att åka hem.. Väl hemma fick jag panik igen.. Måste hitta ett nytt jobb.. Så jag började helt enkelt söka lite jobb.. Fem stycken tror jag jag kom upp i idag, så nu är det bara att hålla tummarna helt enkelt.. :D
Dagen har alltså varit helt okej idag.. skönt med lite träning och fått lite viktiga saker gjorda också.. :)

tja.

Herr klump

Jag har en liten, liten klump i min mage. Känslan som klumpen ger kan jag inte riktigt beskriva med ord, inte mer än att känslan är enorm. Ibland är den skön, ibland är den helt olidlig. Kan jämföras så när som med ett myggbett kanske. En sån pytteliten sak som ändå är så fruktansvärt irriterande.
Den är där hela tiden och puckar på uppmärksamhet 24 timmar om dygnet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, den där lilla klumpen. Något måste iallafall göras, för snart står jag inte ut längre. Frågan är bara hur jag ska lyckas ta reda på vad som behövs göras, när det ska göras och hur det ska bli gjort.

Jag vill packa en väska med bara det nödvändigaste. En tandborste och tandkräm, lite pengar och några ombyten, ta longboarden och bara dra iväg dit vägarna bär mig. Helt utan mål och mening. Jag tror att jag har kommit på varför jag har sån ångest, varför jag får sån panik när jag är hemma. - Jag är uttråkad. Jag vill ha förändring, jag vill att det ska hända saker. I want action, I need action..

Tja.

No name

Känner att jag mer och mer börjar glida ifrån allting.. När jag står och kollar på mig själv i spegeln känner jag knappt igen mig själv. Vad hände med de värderingar jag hade, de mål jag hade och allting som betydde någonting för mig? Jag orkar liksom inte riktigt bry mig om någonting och låter mer än gärna allting bara passera förbi mig utan att ens kolla upp.
Kanske är det ett sätt att nå mina mål.. Slå mig fri från allting som håller mig kvar här för att sedan lyckas gå vidare så smärtfritt som möjligt.. För här ifrån, det vill jag så fort som möjligt. Känner att jag inte har så mycket mer att hämta här nu.

Det finns bara en plats som jag är riktigt glad på. Där vill jag vara hela tiden!
Rock'n'roll gröna ögon...

tja.

Nya rutiner

Jag har en ny grej för mig nu: Att cykla till jobbet. Detta infördes idag och jag hoppas innerligt att jag kommer hålla mig till detta tills första snöflingan faller. Man kan gärna undra varför jag har fått detta infall så där helt plötsligt.
Är det någon i regeringen eller något gammal dam som frågar så lyder svaret: för att värna om våran miljö, för att mina barnbarn och ska ha en chans att se lite utav vad den svenska vintern innebär. (okej att den redan är så gott som borta här nere i göteborg men..)
Frågar mina min pappa eller någon annan bekant så lyder svaret: för att jag lika gärna kan ta cykeln, som tar ungefär 5 minuter längre tid än bussen, när det dessutom ger lite bättre kondition och förhoppningsvis en aning fastare stjärt och lår.
Frågar jag mig själv så lyder svaret: Jag är för fattig för att köpa busskort.. :P
Fast för att vara riktigt ärlig så stämmer inte det till fullo. En hel del utan svaret jag skulle gett om min pappa frågade tillhör faktiskt sanningen också. :)

Idag vankas det innebandyträning. I vanliga fall hade jag skrivit kul med stora bokstäver. Idag vet jag inte vad jag ska skriva. Jag tycker att det är kul, men jag vet att om jag går dit och får ont i mitt knä igen kommer jag gråta resten av mitt liv..
Äh, dags att börja tänka positivt nu.. Gör det ont får jag väl smörja in det med lite bedövningssalva och hoppas på att det inte går av.. :D

Tja!

Who am I?

Jag var hos nån snubbe som sysslar med mental träning för ganska snart ett år sen. Han sa då till mig att stirra ut i luften på ingenting, alla tankarna som kom skulle bara gå in men lika snabbt ut igen. Bara passera som i en rondell. När jag sedan hade suttit så i tre minuter skulle jag ställa mig själv frågan "vem är jag, vem är Anneli Sandblom?" Detta skulle jag göra en gång om dagen för att "hitta mig själv, finna ro inom mig, för att sedan kunna prestera fullt ut i idrotten" som han sa.. Jag kan inte påstå att jag skötte min läxa till fullo.. Jag gjorde alltså inte detta varje dag. De få gånger jag har gjort det har jag heller inte kommit fram till något, så jag ställer mig själv åter frågan "vem är jag, vem är Anneli Sandblom?"
När jag satt där hos honom och han ställde den frågan till mig svarade jag "en innebandyspelare". Han skakade bara på huvudet och kollade på mig, som om svaret inte var bra nog. Han tog tag i min arm, kollade mig djupt i ögonen och ställde åter frågan medan jag bara satt där som ett frågetecken utan att förstå någonting alls. En innebandyspelare, det är ju precis vad jag är. Vad är jag annars, utan innebandyn alltså.. Ingenting skulle jag vilja säga.. Men tydligen ingen innebandy spelare heller..
När han hade suttit och kollat på mig ett bra tag utan att ha fått ur mig ett knyst fortsatte han "vem är du på riktigt, vem är du på djupet.. Under skalet av alla dina intressen.."
Testa själv att ställa dig den frågan en gång. Efter att ha tänkt på det riktigt länge blir man helt knäpp.. Så länge man inte vet vem är förstås.. men, hur ska man kunna veta?

Är ganska trött på allting måste jag erkänna. Motivationen är liksom som bortblåst. Glädjen som alltid var där förr har sprungit och gömt sig och just nu känner jag faktiskt att jag inte orkar leta efter den. Helst hade jag velat lägga allting på hyllan ett tag tills jag saknade allting igen. Saknar tiden då jag var frisk, med hela knän, hela fötter och en bra rygg.. Då när man kunde springa runt hur länge som helst utan att ha det minsta ont och trött visste man nog inte ens vad det var.. Jag saknar att vara liten helt enkelt.
Jag saknar när innebandyn var någonting man gjorde på fritiden, nu är den istället någonting som styr fritiden.

Igår i mitt horoskop stod det någonting i stil med "...var varsam, vänner kan också vara falska." Jag tror att jag börjar ana vad dom menade, dom där som säger sig kunna läsa stjärnorna. Frågan är bara hur mycket jag egentligen tror på sånt där egentligen.

Tja.

Frågan är om det finns någon skönare känsla än kärlek? :)

far far away

Jag vill flytta här i från nu.. far far away.. börja ett nytt liv liksom. Kanske plugga lite, skaffa ett nytt, lite roligare jobb eller något sånt där. Och spela innebandy.. massor med innebandy. Gärna med en frisk hals, ett helt knä och nära dig.. :) Bara lämna allt bakom sig. Inte för att allt bara försvinner för att man pyser ett tag men.. :)
Allting känns ganska konstigt just nu. När jag tänker på dig blir jag så där tjejigt fnittrig och det känns som att jag svävar på moln, men så fort tankarna kommer tillbaka till verkligheten igen får jag sån ångest. Jag har liksom inte grepp om någonting längre. Innan har jag på något sätt alltid vetat hur allting kommer att sluta och jag har inte behövt oroa mig. Nu vet jag ingenting. Men kanske är det det som är tjusningen med livet.. Vad vet egentligen jag, jag är ju fortfarande så gott som nybörjare på det där med att leva..
En sak jag är jäkligt säker på iofs är att jag aldrig mår så bra som när jag får vara med dig.. :D

tja

;

Inte en jättelyckad träning, precis som väntat.. Kommer dit lite haltandes, börjar prata med Fors som inte tillåter mig att springa förrän någon i herrlaget, som tydligen kan sånt där om knän, har kollat lite på mitt knä.. Efter lite böjningar, vridningar och ryck i knät (och några kvävda skrik från min sida) säger han till mig att jag absolut inte får träna idag efter som ledbandet förmodligen har töjts ut på utsidan av knät.. Jag svär lite tyst för mig själv medans jag torkar några tårar och förbereder mig på att hugga av mig benet och kasta det åt helvete. Lindat i tre dagar och sen vila tills det inte gör så förskräckligt ont längre. Inte jätteglada nyheter kanske... En annan lite gladare nyhet är att jag ska till läkarn på onsdag och kolla halsen. Hoppas på ett slut på hela den här halshistorien för den börjar verkligen gå mig på nerverna nu. Förhoppningsvis bestämmer dom sig för att ta bort mandlarna och ger mig en operationstid så snart som möjligt, helst redan imorgon liksom, så jag aldrig mer behöver se dom igen. "Och sedan levde dom lyckliga i alla sina dagar..." - ja tack! :)

Har faktiskt fått gjort lite nytta efter träningen också.. Eller nytta och nytta.. har kollat på lite olika utbildningar iaf, och det är nytta för mig mina vänner.. :) Vet dock inte riktigt vad det är jag vill plugga.. Har gjort ett och annat intressetest och personlighetstest och allting visar samma, men ändå känns det inte helt rätt.. Frågan är också vart jag vill plugga nånstans.. Komma från göteborg hade vart gött.. Karlstad är ganska lockande.. Hoppas bara att det är det ett bra tag till liksom.. :)

Nu ska jag faktiskt kolla om det finns något ledigt jobb som passar mig och sedan blir det sängen.

Lev väl, tja!

En lyckad(?) träning att vänta

En mycket dålig dag började med att jag var tvungen att åka från Karlstad 06.03 imorse, inte alls kul faktiskt.. Efter att ha sovit lite på tåget hem känner jag hur halsen börjar svullna allt efter som. Timmarna går och smärtan blir allt intensivare. Jag som var så lycklig som inte hade haft ont i halsen sen i tisdags typ. Jag tror dessutom det är rekord det här året, att inte ha ont i halsen på 6 dagar. Till råga på allt så slog jag dessutom i mitt knä idag på jobbet så det är lagom svullet nu så här inför träningen. Att säga att det inte värker skulle faktiskt vara den största lögnen också, faktum är att det gör så ont att jag mår illa. Jag kan inte böja det och knappt stödja på det men ändå sitter jag här i träningskläder och bara väntar på att få åka att träna.. Frågan är bara hur mycket träning det kommer bli för min del idag. Om halsen och knät får säga sitt så hade det nog inte blivit träning för min del över huvudtaget idag. Sicken tur då att jag inte är typen som brukar lyssna på min kropp.. :D

Nu går bilen, så här tar det slut.
Må väl, tja.

För att vara sysselsatt liksom

Sitter mest här, o vill inte ha något speciellt sagt. Peter ligger i soffan och sover så jag får helt enkelt försöka roa mig på bästa möjliga sätt.. :)

Match idag, Challengers vs. IBK Göteborg. Segern togs hem av oss med 5-2 om jag minns rätt.. :) Inte en topprestation för min del kanske, men man kan ju inte alltid ligga på topp heller. Får helt enkelt ta igen det på matchen imorgon mot något lag i Mariestad..
Nu har jag tråkigt, så nu får han helt enkelt ha sovit färdigt så han kan roa mig lite igen.. :D

tja.

Det är en sån dag idag

Ligger här i sängen och orkar inte lyfta en fena. Det är en sån dag idag. Jag vill bara att tiden ska gå, vill inte behöva göra någonting. Egentligen har jag massor att göra. Städa, fixa och dona. Och så måste jag gå och köpa päron. Eller måste var väl att ta i, men jag vill, så då ska jag det. Har inte ens orkat kolla ut genom fönstret än, men jag hoppas innerligt att det inte är blött på marken så jag kan ta longboarden till affären.. Det blir så mycket roligare då.
Hade egentligen hoppats på att jag skulle sovit bort halva dagen, vaknat runt två kanske. Det gick inge bra. Trots att jag var vaken till fyra igår och för en gångs skulle inte behövde ställa någon klocka vaknade jag runt tio, helt klarvaken. Efter lite stönande och stånkande gav jag upp det där med att försöka somna om. Satte istället på Juno som fick bli mitt tidsfördriv denna morgon.
Nu ligger jag här och funderar på vad jag kan hitta på för att slippa ta tag i det tråkiga som jag egentligen måste göra.. Äta lite frukost kanske hade varit ett alternativ, så är jag sysselsatt ett litet tag iallafall och magen skriker efter mat så det känns som det ultimata tror jag. Så får det bli!

tja.

Step up

Step up 2 kan vara den bästa filmen jag någonsin har sett.. Att dansa kan vara något ut av det roligaste man kan göra.. Ibland ångrar jag så mycket att jag la ner dansen för innebandyn.. Ett dåligt val tror jag.. Okej att innebandy också är grymt kul iofs, men jag måste faktiskt erkänna att jag saknar dansen varje dag.. "Hej Tönt!"
Det finns iofs ingenting som säger att jag skulle kunna göra om det valet nu.. Eller så kör jag både dans och innebandy.. då blir väl alla lyckliga.. Speciellt jag. :D

ÄNTLIGEN!

tja.

Gudarna ska veta att jag har begått många misstag i mitt liv, men det tänker jag fasen inte göra här. Jag har inget att förlora, snarare allt att vinna!
Så vafan.. dags att lägga alla korten på borden och hoppas på det bästa. :D

tja.

Godis!

Humöret går upp och ner i takt med att sekunderna tickar. Jag oroar mig för framtiden. Kanske tänker jag för långt fram, tror och hoppas på för mycket. Allt känns så bra och jag är helt varm i kroppen, men samtidigt tycks jag känna ett uns av rädsla. Rädsla för att vara lycklig eller rädsla för att bli lämnad ensam? Jag tror att dom går hand i hand. Samtidigt som någonting håller mig tillbaka är det någonting som knuffar mig i ryggen och säger till mig att köra. Bara jag kommer över den där tröskeln så tror jag inte att det är några problem sen. Det är bara steget in som är jobbigt att ta. Precis som när man ska resa sig ur sängen på morgnarna, men när man väl har gnuggat sig i ögonen och kommit in i duschen är det inga problem längre. Precis så tror jag att det är. Det gäller bara att våga. Och jag är inte typen som är rädd, jag har testat massa grejer innan som jag inte borde ha gjort, och som är betydligt mycket farligare än det här. Faktum är att detta inte är farligt över huvudtaget. Än så länge har jag dessutom klarat mig ur allting helskinnad. Och denna gången talar faktiskt allting för att det skulle vara bättre än tidigare, och lite mer safe också.
Kanske låter det som jag pratar i nattmössan nu, men det blir lätt så. Lika rörigt som det är att läsa det här, lika rörigt är det inom mig. Fast en sak är säker, och det är att jag inte är osäker för fem öre på det. Jag vill däremot ha mer utav det, jag vill ha allt! Godis! världens finaste!

Vad hade jag tagit mig till utan Sarah och Karlstad egentligen... :)

When you see a man, let him be what he's got to be. One time is all that he needs. I know for all, you got to believe in love.
Sky above water, they're always the same. Sons and daughters, they're always the same. Hold on to posture and strangers. Hold on to posture and pride.

Tja.

Klyshé

Jag känner igen den här känslan, den påminner mig om någonting jag kände för ungefär fyra år sen. På ett sätt är den så skrämmande lik, men på ett sätt är den helt unik. Jag gillar känslan. Trodde aldrig jag kunde känna så här igen, trodde aldrig jag skulle gilla att känna så här igen. Det är så härligt. Jag bara fnissar mig igenom dagarna samtidigt som jag svävar på moln. Okej, lite klyshigt kanske. Men vem fan gillar inte klyshé? ;D

Fika med kusinen om någon timme, dags att hoppa in i duschen nu. :)

Tja.

RIP

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, och även om du inte längre finns här på jorden så kommer du alltid att finnas med mig. Det finns ingen gång då man pratar så gott om folk som vid ett sista farväl, och kanske är det inte så konstigt eftersom det är glädjen man vill minnas. Jag vill minnas allt, både glädje och smärta, som jag har fått uppleva med dig under de 19 åren jag fick ha dig i mitt liv. När jag ser tillbaka på åren som har gått känner jag bara glädje när jag tänker på dig och de minnen vi har tillsammans. Du är min morfar, den släkting som har stått mig närmast. Jag kommer aldrig glömma allt du har gjort för mig.
Jag ska inte vara rädd, för jag vet att genom endast en tanke så är jag hos dig igen. För bortom din vildaste fantasi, bortom dagens besvikelse, bortom allt det du flyr ifrån finns en plats. Platsen kan aldrig ses med blotta ögat, men finns bara en tanke ifrån dig och överträffar allt det som får dig att tvivla. Platsen är full av minnen och glädje. Paradiset kallar jag det, och det som tar mig till mitt paradis är tanken på dig.
Du har ni hittat din nya väg, låt ljuset leda dig hem. När jag känner mig redo kommer vi att ses igen.

Det tar ett tag att bearbeta allting. Dödsfall på dödsfall.. 3 inom loppet på typ tre månader. Hur mycket klarar en människa av?

R.I.P Lillemor, Morfar, Ilse. Så länge minnet finns lever ni vidare..

It is all so calm in this cold night air

Jag fick plötsligt en väldigt konstig känsla i magen. Har jag kanske tagit lite för lätt på saker och ting som har hänt det senaste, har jag levt för mycket i fantasin och glömt verkligheten helt och hållet? Allting har varit för bra för att vara sant, och det är just nu jag har insett att allting lika gärna kan vara en lek. En lek som jag absolut inte är på humör för att leka just nu..
Jag tror att jag är rädd för att gå vidare, att gå från något som funkar, som iallfall är lite bra till någonting jag inte vet ett smack om. Som mycket väl kan vara betydligt mycket bättre, eller betydligt mycket sämre. Jag är rädd att ge bort mig själv, att låta någon komma mig nära inpå. Jävligt dumt faktiskt. Vad har jag egentligen att förlora? Ett krossat hjärta är väl egentligen det värsta som kan hända.. Och läker inte allt med tiden så säg?
Jag tror jag känner för mycket för allting för mitt eget bästa...

Feeling like I know the words of a song I haven't wrote. A song of love, a song of hope, a song that guides me down this road.
A snowflake falls unto my cheek as I wake up from a distant sleep. I stand up dazed as I look around. What is this place that I've found?
The wind it chills as it fills the sky. The neighbors smiles as I walk by.. It is all so calm in this cold night air where the people sing without care.
Though I know not where I step I'll follow you until the death.

Tja.

Kan man ha både turdag och otursdag i en dag?

Började med en jävligt grinig kärring på tåget hem från karlstad.. Kommer till karlstad station ungefär fem minuter innan tåget går och ska hämta ut våra biljetter som vi har köpt. Möts av den trevliga överraskningen att ena biljettautomaten är trasig och kön är milslång till den som fungerar. Vi hinner alltså inte hämta ut våra biljetter men går på tåget ändå.. (= otur) Tågvärden försöker tvinga oss att köpa nya biljetter, som dessutom skulle vara mycket dyrare än dom vi redan hade köpt. Kärringen ville både slänga av oss från tåget och skicka polisen på oss för att Sarah var otrevlig och jag satt och skratta. Ni kanske tycker det var ganska underligt av mig att sitta och skratta, men det gick faktiskt inte att göra något annat än att skratta åt hela situationen.. Hon var så fruktansvärt knäpp och hennes röst skar verkligen i öronen.. och då ska vi inte tala om hennes frisyr heller. haha.

Vi ringde iallafall SJs kundtjänst och fick reda på att vi inte alls behövde köpa några nya biljetter.. (= tur) Kundtjänsten ville dessutom prata med tågvärden, men hon vägrade det.. Kände sig förmodligen ganska knäckt.. Och att bli knäckt av två som är 20 år yngre kan inte vara en höjdare. ;D

Väl framme i gbg blev det lite mat, en del "modellbilder" av mig och Sarah och sedan träning. Jag var med så långt som till målvaktsuppvärmningen, sedan kände jag hur febern började komma krypandes och halsen gjorde väldigt ont (= otur), och av tidigare erfarenheter kände jag att det var likabra att gå av i tid..

På tåget hem kom det kontrollanter som nog allra helst ville ge mig böter eftersom jag inte hade stämplat mitt kort i rätt tid. Lyckades dock snacka mig ur det och slapp 1200 i böter. (= tur)

Det handlar bara om att se oskydlig ut och verka jäkligt korkad så funkar det. :D Iallafall denna gången..

Frågan är bara, kan man ha både turdag och otursdag i en dag, eller kallas det bara en helt vanlig dag då?

Tja.

Trevlig helg! :D

Helgen var bra! Började med att Johnny och Peter anlände från karlstad i fredagskväll. Fick inte mycket gjort under kvällen mer än att kolla lite oseriöst på en film och mest bara hänga, men det var trevligt det med.
Lördag började med ett besök i stan så att småstadspojkarna fick känna på det riktiga stadslivet lite.. Efter lite shopping, lunch och slutligen en fika var det dags att återvända hem igen för att sedan åka till kungsbacka för lite bowling.. Kan ju passa på att tillägga att ingen utav pojkarna var något att hänga i granen där.. ;D Sarah tog första plats medan jag tog plats nummer två, följt utav Johnny, Peter och sist men inte minst Hanna.. Peter kan ju glädja sig åt att han vann speed shootingen iaf.. ;D
Igår vaknades det match i jönköping, huskvarna.. En trevlig liten roadtrip så där.. :D Vann iallafall matchen med 10-6 om jag minns rätt, alltid trevligt med vinst! :D Fint folk på läktaren är alltid trevligt också, även om jag var sjukt nervös.. :P
Efter matchen åkte vi med Peter och Johnny till Karlstad för att spendera några sista timmar tillsammans innan det var dags att skiljas åt igen.. :) Spanade en film och umgicks lite innan det var dags för sängen.. Imorse intogs det frukost på ett café i karlstad innan det var dags att bege oss till tåget för att åka hem och träna.. :)
För att dra en slutsats av det hela så har det varit en mycket, mycket, mycket trevlig helg och jag bara längtar tills jag får besöka karlstad igen.. :D
Tja.