Jag fick plötsligt en väldigt konstig känsla i magen. Har jag kanske tagit lite för lätt på saker och ting som har hänt det senaste, har jag levt för mycket i fantasin och glömt verkligheten helt och hållet? Allting har varit för bra för att vara sant, och det är just nu jag har insett att allting lika gärna kan vara en lek. En lek som jag absolut inte är på humör för att leka just nu..
Jag tror att jag är rädd för att gå vidare, att gå från något som funkar, som iallfall är lite bra till någonting jag inte vet ett smack om. Som mycket väl kan vara betydligt mycket bättre, eller betydligt mycket sämre. Jag är rädd att ge bort mig själv, att låta någon komma mig nära inpå. Jävligt dumt faktiskt. Vad har jag egentligen att förlora? Ett krossat hjärta är väl egentligen det värsta som kan hända.. Och läker inte allt med tiden så säg?
Jag tror jag känner för mycket för allting för mitt eget bästa...
Feeling like I know the words of a song I haven't wrote. A song of love, a song of hope, a song that guides me down this road.
A snowflake falls unto my cheek as I wake up from a distant sleep. I stand up dazed as I look around. What is this place that I've found?
The wind it chills as it fills the sky. The neighbors smiles as I walk by.. It is all so calm in this cold night air where the people sing without care.
Though I know not where I step I'll follow you until the death.
Tja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar