Who am I?

Jag var hos nån snubbe som sysslar med mental träning för ganska snart ett år sen. Han sa då till mig att stirra ut i luften på ingenting, alla tankarna som kom skulle bara gå in men lika snabbt ut igen. Bara passera som i en rondell. När jag sedan hade suttit så i tre minuter skulle jag ställa mig själv frågan "vem är jag, vem är Anneli Sandblom?" Detta skulle jag göra en gång om dagen för att "hitta mig själv, finna ro inom mig, för att sedan kunna prestera fullt ut i idrotten" som han sa.. Jag kan inte påstå att jag skötte min läxa till fullo.. Jag gjorde alltså inte detta varje dag. De få gånger jag har gjort det har jag heller inte kommit fram till något, så jag ställer mig själv åter frågan "vem är jag, vem är Anneli Sandblom?"
När jag satt där hos honom och han ställde den frågan till mig svarade jag "en innebandyspelare". Han skakade bara på huvudet och kollade på mig, som om svaret inte var bra nog. Han tog tag i min arm, kollade mig djupt i ögonen och ställde åter frågan medan jag bara satt där som ett frågetecken utan att förstå någonting alls. En innebandyspelare, det är ju precis vad jag är. Vad är jag annars, utan innebandyn alltså.. Ingenting skulle jag vilja säga.. Men tydligen ingen innebandy spelare heller..
När han hade suttit och kollat på mig ett bra tag utan att ha fått ur mig ett knyst fortsatte han "vem är du på riktigt, vem är du på djupet.. Under skalet av alla dina intressen.."
Testa själv att ställa dig den frågan en gång. Efter att ha tänkt på det riktigt länge blir man helt knäpp.. Så länge man inte vet vem är förstås.. men, hur ska man kunna veta?

Är ganska trött på allting måste jag erkänna. Motivationen är liksom som bortblåst. Glädjen som alltid var där förr har sprungit och gömt sig och just nu känner jag faktiskt att jag inte orkar leta efter den. Helst hade jag velat lägga allting på hyllan ett tag tills jag saknade allting igen. Saknar tiden då jag var frisk, med hela knän, hela fötter och en bra rygg.. Då när man kunde springa runt hur länge som helst utan att ha det minsta ont och trött visste man nog inte ens vad det var.. Jag saknar att vara liten helt enkelt.
Jag saknar när innebandyn var någonting man gjorde på fritiden, nu är den istället någonting som styr fritiden.

Igår i mitt horoskop stod det någonting i stil med "...var varsam, vänner kan också vara falska." Jag tror att jag börjar ana vad dom menade, dom där som säger sig kunna läsa stjärnorna. Frågan är bara hur mycket jag egentligen tror på sånt där egentligen.

Tja.